2 dagar! Det är allt jag har kvar nu. 2 dagar då jag ska jobba, packa det sista och hinna med allt jag behöver hinna med. På fredag åker jag till Miami. Jag lämnar Chicago och familjen här. Det är massa känslor inom mig just nu. Vet inte riktigt om det går att skriva exakt hur det känns för det är väldigt omtumlande. Jag är så oerhört stolt över mig själv som klarat av ett helt år i USA. Och jag vet också att det inte hade varit möjligt utan allt det stöd jag fått hemifrån. Men det är över. Snart är mitt rum så tomt att det kommer eka här inne. Den nya tjejen kommer ungefär 4 timmar efter att mitt plan lyfter och ska ta över efter mig. Då blir allt mitt hennes. Jag vill inte gråta. För jag tycker inte att jag ska gråta när mitt år har varit så underbart. Men jag vet det att när jag sitter och äter min sista middag med familjen på torsdag kommer det göra ont i mig. Jag har längtat efter det här så länge nu men jag kan inte riktigt njuta av min sista tid då jag vet att jag kommer sakna allt så när det är över och jag är hemma igen. Och folk får väl tro vad dem vill men jag saknar visst Sverige. Men det här landet ligger mig så varmt om hjärtat och jag har utvecklats mer här än vad jag någonsin kunde göra i Sverige. Och jo, det ska bli skönt att få se alla i familjen igen och alla mina vänner. Men mina vänner här kommer jag sakna så att det gör ont. Kommer ju försöka hälsa på de flesta men ingenting kommer vara detsamma. Det jag haft här i Chicago med dem kommer ingen annan utom vi att förstå. Det är något speciellt ändå. Hela upplevelsen är som en stor vindpust som bara flyger rakt emot dig och ruskar om hela dig. Du vet inte riktigt vad som händer, men efteråt så känner du att något är annorlunda. Ingenting är sig längre likt. Så känns det just nu. Jag är inte samma Sanna längre. USA kom och ruskade om mig. Fick mig att vakna upp. Jag har förändrats, men samtidigt är det fortfarande lilla Sanna ifrån Skövde ni pratar med. Men nu har jag bott i Chicago ett år. Och det är inte fy skam det. Hur många kan säga det egentligen?

Jag vill mest säga det att har ni en dröm så låt den inte bara vara en dröm. Se till att den förverkligas. Ni kommer att tacka er själva för det.

Usch nu blir jag så sentimental och blödig. Ville ju inte gråta. Men aja, det är som det är.

Vi hörs snart igen

XOXO Sanna