Det fanns en tid i mitt liv då jag lyssnade på Håkan Hellström varje dag. All hans musik gjorde att jag fick någon slags euforisk känsla i kroppen. Jag fick ta rätt mycket skit för att jag lyssnade på Håkan. Men jag brydde mig inte. Det var liksom något speciellt med hans musik. Jag lyssnar inte lika ofta på honom längre men när jag väl gör det så minns jag mina yngre tonårsår då jag både grät och skrattade till hans musik. Men det finns en låt som är extra speciell. Jag minns att jag i princip varje kväll innan jag skulle sova lyssnade på denhär låten liggandes på mitt golv. Jag låg och tänkte på killen jag var så olyckligt kär i. Ibland grät jag för att jag tänkte att jag aldrig skulle få honom. Men oftast låg jag och tänkte på hur otroligt fin och vacker han var. Hans leende, ögon och vackra händer fick mig alltid att le lite extra. I höstas erkände jag för honom att jag faktiskt hade gillat honom i 3 år. Sedan berättade han det jag så gärna hade velat höra under de där 3 åren, "Sanna, jag var helt hopplöst kär i dig också". Nu blev det aldrig något mellan oss och kommer förmodligen aldrig att bli heller men varje gång jag hör denhär låten så tänker jag alltid på honom.