Mycket känslor just nu. Om allt och ingenting på samma gång. För varje dag som går är jag en dag närmare svensk mark, men också en dag närmare att lämna min underbara familj här. Igår fick jag världens panikångest attack och började storböla för mig själv. Först handlade det om pappa, sedan om att jag saknade familjen hemma i Sverige och sen insåg jag att jag snart ska åka. Det kommer liksom inte gå. Det kommer ta emot. Jag längtar hem till er alla något enormt, tro inget annat. Men min familj här är så himla fin att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland. Och pojkarna är mina små munchkins helt enkelt. Söta och helt oemotståndliga.

Och vem blir inte lite extra känslosam när man får en sånhär liten hemmagjord klisterlapp?