Har de senaste dagarna insett vikten av att vara borta ifrån Sveriges befolkning i över ett år. Jag kommer vara en helt ny människa när jag kommer hem, inte till de sämre dock. Bara väldigt annorlunda. Saker som tidigare bekymrade mig och gav mig ångest orkar jag ens knappt tänka på här borta. Pinsamheter glömmer man lätt bort när man tänker på att man bor i en förort till en stad med 12 miljoner invånare ungefär. Folk jag ser på gatan lär jag nog inte se igen på ett tag om man säger så. Sedan är det ju hela den här biten med att jag har ansvar för två barn som inte är mitt eget kött och blod. Man blir extra försiktig och tänker till en extra gång innan man ökar farten när man sitter där bakom ratten. Inser också vilket otroligt ansvar hela barnbiten innebär när man blir förälder. Därför har jag bestämt mig för att vänta med barn ett tag till. Inte för att jag funderade på barn innan, men man visste ju inte riktigt hur omfattande hela grejen är.

För övrigt var jag på party i fredags. En massa taggade tyskar, bolivianer, turk, brasilianare och jag hade fest i evanston. Evy hostade eftersom hennes värdfamilj var i Wisconsin och åkte skidor. Eftersom det var ont om plats fick jag sova i en tre-årings säng. Konstigt nog fick hela jag plats (?!). På morgonen åkte jag hem (fasen vad konstigt att säga det om något annat än Skövde) igen för att jobba i två timmar. Sedan åt vi italiensk mat och slappade. I söndags åkte jag in till downtown igen för att möta upp Karin och två norskor. Vi leta efter snödagarna som var i Chicago men fann bara lite isskulpturer. Så vi åkte till The Cheesecake Factory istället och åt mat. Efter en sjukt god hamburgare lämnade jag sällskapet och mötte Saskia, Katha, Evy, Stephanie och Scarlett. Vi försökte ta oss in i baren i The Hancock Building för att kolla utsikten. Men icke att det gick. Besvikna gick vi istället och letade upp ett matställe till damerna. Hade bestämt mig för att bara ta en cola. Blev snarare en tallrik med nachos, guacamole, salsa och gräddfil. Uppsvälld som en ballong var ju sen tvungen att lämna gänget för att ta en taxi tillbaka till stationen. Trodde helt ärligt inte att jag skulle lyckas fixa en taxi i Chicago alldeles själv men fick en vid första invikningen. Kände mig oerhört stolt. I sådana stunder växer jag lite som en människa. När jag inser att jag visst kan!

Nu ska jag inte tråka ut er med mer självinsikt men jag är bara så glad för att jag får uppleva det här och växa som människa. Tänk vad tråkigt om jag bara hade fortsatt med mitt partande hemma. Ingen självinsikt, inget växande som människa, inget alls. Men tro inte för guds skull att jag inte är mitt gamla vanliga glada jag. Min optimism över livet är sjukt hög och jag kommer nog vara gladare än på flera år när jag kommer hem igen. Känns bra.

Nu ska jag lägga in lite bilder på "mitt" hus för alla intresserade. För det är ni väl?

XO Sanna

Ps. Jag inser att inlägget låter enormt cheesy men vad fasen. Måste få dela med mig av mina insikter också!