Tänk om...
Jag får ofta höra att jag inte ska tänka för mycket på saker som redan hänt. De där tankarna är ibland oerhört svåra att tränga bort. Och många gånger har jag också tänkt "tänk om". Ja, oftast är det i samband med att jag tänker på min pappas bortgång. Tänk om han fortfarande levt, tänk om han fortfarande funnits här hos oss. Hur skulle mitt liv se ut då? Skulle jag plugga till sjuksyrra på KI? Skulle jag lyssna på den musik jag gör? Skulle jag klä mig annorlunda? Skulle jag umgås med samma typ av människor? Skulle jag vara den jag är idag? Jag vet att det kanske är konstigt att gå runt och tänka "tänk om". Tror dock att det bli oundvikligt när man ser hur andra människor formas utav sina föräldrar och jag vet att jag aldrig kommer få höra min pappa säga att han är stolt över mig, kommer aldrig få höra min pappa kommentera om att jag har för höga klackar på mig eller att jag förtjänar att dejtat de allra bästa killarna. Aldrig kommer jag få höra min pappa yttra några ord om mig igen. Och vetskapen om det gör ont. Så ont att jag ibland går runt och fantiserar om vad min pappa skulle tyckt och tänkt om vissa saker. Vet att det låter befängt. Men det går liksom inte att hjälpa.
Med det sagt är det väl också viktigt att påpeka att de åren jag fick ha med min pappa har hjälpt forma mig till den jag är idag. Och jag är så glad över allt det min pappa lärde mig och det jag fick uppleva. Och om det är något jag är väldigt glad över så är det att jag har min mamma, bror och styvpappa. Utan dem hade jag inte varit hel. Utan dem hade jag inte varit jag, utan bara ett tomt skal.
Med det sagt är det väl också viktigt att påpeka att de åren jag fick ha med min pappa har hjälpt forma mig till den jag är idag. Och jag är så glad över allt det min pappa lärde mig och det jag fick uppleva. Och om det är något jag är väldigt glad över så är det att jag har min mamma, bror och styvpappa. Utan dem hade jag inte varit hel. Utan dem hade jag inte varit jag, utan bara ett tomt skal.